Redigeringshistoria

40 år av redigering i Sollentuna Filmklubb
En exposé över fyra decenniers kämpande med tekniken – för konsten och nöjet


Från början
Ända sedan vi började filma har vi redigerat. Eller kanske inte, de första rullarna visades nog helt oredigerade. Men ganska snart insåg vi att allt inte borde visas. Genom att ta bort de värsta missarna och kanske ändra lite på ordningen på scenerna blev tittandet mycket mer njutbart.

Sollentuna Filmklubb bildades i september 1964 efter en studiecirkel i smalfilm, som Medborgarskolan i Sollentuna arrangerade. Redigeringsteknik ingick i kursen och resultatet kan beskådas i den första filmen i Sollentuna Filmklubbs arkiv, Vi lär oss smalfilma.

För 40 år sedan var det dubbelåtta celluidfilm som gällde. Med en så kallad redigeringsapparat, eller vevapparat, kunde man veva filmen fram och tillbaka och se bilden på en liten skärm. Det gällde att veva med rätt hastighet för att få en uppfattning om tempot. För att markera var man ville ha klippet stansade man med hjälp av en liten spak ett hål i filmremsan.

Det gällde att hålla tungan rätt i mun. Att förlänga en scen som man klippt för kort blev inte snyggt. Man fick alltså börja försiktigt och inte ta bort för mycket. Ibland var man tvungen att köra filmen i projektor för att få bättre uppfattning om tempot och för att se skärpan ordentligt. Allt detta hanterande slet på den smala filmremsan. Den ordentlige använde bomullsvantar.

För några filmproduktioner kostade vi på oss arbetskopior. Man gjorde en kopia av originalfilmen, som man sedan använde för att klippa i. Då gjorde inte repor eller extraskarvar något. När hela redigeringen var klar klipptes, med stor försiktighet, originalfilmen ihop på exakt samma sätt som arbetskopian. PUSH, filmad på 16 mm, gjordes på detta sätt.

Filmremsan klipptes av och skarvades ihop med ett specialklister, så kallat filmcement. För att få precision var en speciell skarvapparat nödvändig. Man var först tvungen att slipa bort filmemulsionen, vilket gjordes för hand med en liten fil på skarvapparaten eller på senare tid med en liten motordriven slipsnurra.

Senare kom även tejpskarvning, som var mycket smidigare att göra än cementskarvning, men en välgjord cementskarv var snyggare och passerade projektorn mer omärkt. För grovklippning, eller klippning med arbetskopia, användes tejp men för bästa slutresultat gjordes de slutgiltiga skarvarna med cement, ett tidsödande och illaluktande pillergöra.

Filmen fick ljud
I början var Sollentuna Filmklubbs filmer, liksom de flesta amatörfilmer, stumma. Filmerna visades till ljudet av projektorns knatter och kanske med filmmakarens kommentarer, ofta i form av ursäkter varför det blev som det blev...

Den ambitiöse visade filmen tillsammans med musik och prat från en bandspelare, men det var mer tur än skicklighet om ljudet skulle råka sammanfalla med bilden som det var tänkt. Utan någon typ av mekanisk eller elektrisk synkronisering av bandspelare och projektor var det knappast möjligt att träffa mer rätt än på några sekunder när.

Synkron ljudfilm
Några medlemmar började i slutet av 1960-talet experimentera med att synkronisera filmprojektorn med en ljudbandspelare. Metoden kallades syncobandmetoden och gick till så här: Vid filmningen spelades ett klick in på bandspelaren varje gång kameran startade och stoppade. Vid redigeringen räknades antal rutor på varje scen och start och stoppunkterna på ljudbandet markerades. På ett i förväg uppmärkt resårband fanns markeringar för varje bildruta och varje sekund. Resårbandet spändes ut så avståndet mellan start- och stoppmärken på ljudbandet motsvarade rätt längd på markeringarna på resårbandet. Sedan ritades ett streck på ljudband för varje sekund film. På så sätt sattes hela filmen ihop scen för scen, ett tålamodskrävande jobb...

Vid visning av syncobandfilm användes en projektor med en extra filmremsa som gick runt i en slinga. Filmslingan var kopplad mekaniskt till projektorn så den gick exakt lika fort som den vanliga filmen. Slingan hade markeringar för varje sekund och den monterades så att den löpte bredvid ljudbandet. Vid filmvisningen kördes projektorn en aning för fort och sedan fick den bromsas mekaniskt så sekundmarkeringarna på filmslingan gick parallellt med sekundmarkeringarna på ljudbandet. Nu blev ljud och bild synkrona. Ett stort mått av koncentration krävdes vid visningen, men det var det värt!

Sollentuna Filmklubbs första film med synkront ljud, gjord med syncobandmetoden, dokumenterade årsmötet 1970.

1971 köpte Sollentuna Filmklubb sin första ljudprojektor, en Eumig MARK-S-709. Man klistrade på en magnetbandremsa på ena kanten av filmremsan. Nu kunde till exempel syncobandfilm visas utan ständig passning.

En vanligare användning av projektorn var att spela in musik, tal och ljudeffekter direkt i projektorn. Även om det inte blev läppsynkront ljud kom ljudet åtminstone på samma ställe i filmen vid varje visning. Ljudkvalitén var väl heller inte vad man kallar Hifi, det vara mer att likna med burkljud, i mono naturligtvis och avlägset från dagens hemmabio 5.1-ljud.

Syncobandmetoden fungerade men var omständlig att använda. Det experimenterades med många olika synkroniseringsmetoder och vi har nog provat på det mesta man kan tänka sig.

Det var lätt att veta hur snabbt filmen gick. Varje filmruta har ju ett perforeringshål och på dubbelåttatiden passerade 16 hål per sekund. På ljudsidan var det lite svårare eftersom ljudband normalt inte har perforeringshål. Man kunde låta bandet gå runt en gummirulle, men om bandet slirade något tappade man synkroniseringen. Detta kan man lösa på flera sätt, ett sätt är att förse ljudbandet med perforeringshål, ett annat spela in en styrsignal på ett extraspår på bandet. Vi har använt båda dessa metoder.

Med verkliga eller "inspelade" perforeringshål på ljudbandet är det möjligt att få tillräckligt bra läppsynkronitet och med ett stort mått av koncentration kunde man sköta hastighetsregleringen manuellt. Med tiden kom dock först mekanisk och sedan elektroniska lösningar som skötte hastighetsregleringen!

1977 köpte klubben en perfobandspelare av fabrikat Bröker. Det var en ombyggd Uher rullbandspelare. I stället för vanligt kvarttumsband användes superåtta perfoband, vilket är ljudband med samma dimensioner som superåttafilm inklusive perforeringshål. Vid ljudfilminspelning styrde filmkameran bandspelarens hastighet elektroniskt, så dessa gick lika fort.

Man använde blixtuttaget på filmkameran, ursprungligen tänkt för att ansluta en blixt vid enbildsexponering. Filmkameran skickade en impuls för varje bildruta den exponerade till Bröker-spelaren. Elektroniken i bandspelaren reglerade ljudbandets hastighet så att ett perforeringshål på ljudbandet passerade tonhuvudet för varje impuls som kom från filmkameran. Även vid start och stopp av filmkameran hängde Bröker-spelaren med så film- och ljudremsorna blev exakt lika många rutor långa.

Genom att lägga film och ljudband bredvid varandra kunde man synkronisera ljud och bild på ett smidigare sätt än tidigare. Utan ett riktigt klippbord var det dock rätt knöligt. Flickan och havet var den första filmen som spelades in med denna teknik.

Klippbordsbygget
1979 till 1980 byggde vi i klubben vårt eget klippbord, ett sextallrikarsbord. Nu kunde vi på ett smidigt sätt redigera en superåtta filmremsa och två superåtta perfoband samtidigt. Åtskilliga hundratals arbetstimmar lades ned på bygget.

Klippbordet var som en mycket avancerad motordriven redigeringsapparat. Filmen gick att köra framåt och bakåt i valfri hastighet. 18, 24 och 25 bilder per sekund hade fasta, kristallstyrda, lägen så att det gick att bedöma tempot i filmen. Förutom bilden kunde man köra två parallella ljudband, för till exempel synkronljud från inspelningen samt för ljudeffekter. Genom att byta ljudband kunde man lägga på ytterligare ljud, till exempel musik. Dödlig torsk från 1980 var den första filmen som redigerades i det hembyggda klippbordet.

Klubben skaffade 1983 en ny filmprojektor, en ELMO GS-1200. Denna hade bland annat möjlighet till stereoljud och inbyggd synkronisering med en passande bandspelare. Modellen lär vara en av de mest avancerade superåttaprojektorer som tillverkats.

Slutmixning av ljudet
Vid slutmixningen fick filmprojektorn styra hastigheten på tre perfobandspelare. Vi använde oss av en teknik där en liten ljussensor placerades i strålgången på projektorn. Projektorn innehöll en trebladig slutare, vilket betyder att varje filmruta visades tre gånger och att bilden blinkade tre gånger per visad ruta. Blinkfrekvensen delades med tre och skickades till varje bandspelares styrelektronik.

Genom att förse en bit i början av filmen med en extra svart remsa kunde man få projektorn att börja blinka vid ett exakt ställe på filmen. Detta användes som ett startmärke så alla bandpelare startade samtidigt och på ett förutbestämt ställe i början av filmen. Vi använde tre superåtta perfobandspelare för de olika ljudkanalerna. Ljudet kopplades till ett ljudmixerbord och det mixade stereoljudet spelades in på en ombyggd stereokassettbandspelare, där speciella synkroniseringspulser spelades in på en extra ljudkanal.

Själva ljudmixningen var ett tidsödande jobb. Hela filmen behövde köras igenom åtskilliga gånger innan alla ljudnivåer och filtreringar hamnade rätt. Före varje genomkörning var det dessutom en hel del pyssel att rigga upp projektor och bandspelare med synkmärken.

Ljudet spelades över till den färdiga filmens magnetspår genom att kassettbandspelarens hastighet styrdes från projektorn. Vi lät ofta göra kopior på våra filmer så detta upprepades för varje filmkopia.

För bästa ljudkvalitet vid filmvisningen användes en separat bandspelare, till exempel vår Bröker perfobandspelare.

Slut på culluidfilmepoken
Vid höjden av filmepoken filmade vi med kristallstyrda filmkameror och perfobandspelare, vi använde trådlösa mikrofonsystem, redigerade i vårt eget klippbord och gjorde slutmixningen med eget mixerbord med fyra synkroniserade bandspelare.

1985 spelade vi in dokumentären Wira-spelen. Bildredigering gjordes med traditionell filmteknik, men ljudslutmixningen gjordes med videoteknik och den färdiga filmen finns bara på video. 1990 blev filmen klar.

Den utrustning vi använde för redigering var ombyggda amatörapparater. Som amatörer hade vi, och har fortfarande, begränsade ekonomiska resurser. Jag vågar dock påstå att de arbetsmetoder och möjligheter vi då hade, inte skiljde sig mycket från vad de så kallade proffsen använde.

Videon tog över
1989 köpte klubben den första videokameran, en Panasonic MC-10 för VHS-C-format, 1992 blev det ytterligare en videokamera, en Panasonic MS-95 för SVHS-C och året därpå skaffade vi en Panasonic FS-88 SVHS-spelare. Visst var det smidigt med video, råfilmen var nästan gratis, ingen väntan på framkallning, ingen risk att repa filmen, men redigerings­möjligheterna var tillbaka på den nivå vi kunde åstadkomma på tidigt 1970-tal.

Detta sammanföll med en period där många av oss i Sollentuna Filmklubb ägnade oss åt annat i livet, till exempel att bilda familjer. Det betydde att vi ofta fick nya prioriteringar på filmandet, där video passade bra. Familjefilmande handlar väl ofta mer om kvantitet än kvalitet. Men visst gjorde vi en del klubbfilm också. Dokumentären Landsnora kvarn från 1993 spelades in och redigerades på video.

Den första videoredigeringen gjordes genom att valda avsnitt kopierades över från kameran till SVHS-spelaren, så kallad linjär redigering. Med en synkro-edit sladd kunde man göra nästan rutexakt klippning. När kameran startades och stoppades, startade och stannade SVHS-spelaren samtidigt. Ljud och bild spelades in på samma band, så problemen med läppsynkronitet var över. Till skillnad från de flesta gamla filmkameror och rullbandspelare går dessutom videoutrustning med en mycket noggrann hastighet, de är kristallstyrda, vilket förenklar vissa efterarbeten.

Själva redigeringsarbetet gick till så att man skapade den färdiga filmen scen för scen. Det gäller att välja rätt tagning och dessutom få till precis lagom längd på en gång. Tempot i filmen borde helst bli rätt från början. Det skulle mycket till för att man efter många kvällars arbete skulle gå tillbaka och lägga till eller tar bort en scen i början av filmen. Redigeringen från den omgjorda scenen och framåt fick då göras om, helt manuellt.

Med finesser som Audio Dub och Insert-teknik gick det att göra en del trix, som att byta bild och behålla ljud eller tvärtom, men kvalitén blev lidande. Genom att varje redigering innebar en kopiering av analoga signaler, minskade bildkvalitén märkbart för varje steg. Vi hade ett tag stora problem med att färgen försvann på visningskopian på vissa teveapparater!

Datorredigering
1996 köpte klubben en GSE MPE-200SX, en enkel redigeringsdator. Med den gick det att programmera en klipplista på upp till 200 klipp samt lagra en mängd effekter, som sedan utfördes automatiskt. Nu hade vi möjlighet att gå in i en färdig redigering och göra justeringar i efterhand.

Redigeringsburken styrde uppspelande apparat, till exempel kameran eller en SVHS-bandspelare samt inspelande apparat, normalt en SVHS-spelare. Den kunde dessutom lägga på en del effekter som färgjusteringar, spännande scenövergångar eller texter.

GSE-burken krävde att allt material hade tidkod, vilket betydde att vi bara kunde använda band inspelade med vår Panasonic MX95-kamera. Dessutom försämrades bilden märkbart och slutredigering tog lång tid, speciellt om originalet låg på flera band. Utrustningen var alltså rätt trögjobbad och användes inte speciellt mycket.

1996 kom digitalvideo och en av våra medlemmar skaffade miniDV-kamera. Med digitaltekniken fick vi tillgång till betydligt bättre bildkvalitet. Dessutom gick det att göra kopior som i stort sett hade samma höga bild- och ljudkvalitet som originalet.

1997 skaffade en medlem Pinnacle Video Director Studio 200, den första PC-redigeringen i klubben. Den fungerade så att en dator styrde både en kamera, som fungerar som uppspelare, och en videobandspelare, där det redigerade resultatet spelades in. Bilden gick igenom en burk som styrdes från PCn. Datorn kunde lägga till bildeffekter som till exempel texter eller övertoningar. Ljudet gick genom datorns ljudkort, där man kunde mixa originalljudet med musik, effekter, speaker och annat. Studio 200 gav nya möjligheter, men hade också många begränsningar. För att välja ut scener måste kameran köras mycket fram och tillbaka, datorprogrammet hade vissa buggar och överspelning tog lång tid. Kjell Sorténs vedermödor gjordes med denna utrustning.

Storproduktionen Tältköparens vedermödor redigerades med linjär DV-teknik, det vill säga digital bandkopiering mellan miniDV och DV-spelare. För effekter kopplades en analog videomixer in mellan spelarna. Bakomfilmen Bakom Tältköparens vedermödor redigerades med Studio 200.

I och med att en medlem skaffade Canopus Raptor med Adobe Premiere för PC och en annan skaffade redigeringsdatorn Casablanca fick vi nya möjligheter. Med icke-linjär redigering har man helt andra frihetsgrader. Videoredigering blev lika enkelt som att klippa och klistra i en ordbehandlare, nästan. Det var först nu som man kan säga att vi hade bättre möjligheter till redigering än det vi kunde göra med filmredigering under tidigt 1980-tal.

Videoredigering i Sollentuna Filmklubb 2004
Filmklubbens egen redigeringsutrustning har idag bara historiskt värde. I stället använder vi olika medlemmars utrustning till våra klubbprojekt.

Några medlemmar använder fortfarande linjär redigering med DV-spelare, men fler och fler går över till icke-linjär redigering.

För enklare PC-redigering använder flera medlemmar Pinnacle Studio 8. Det är ett lättarbetat och prisvärt redigerings- och DVD-brännarprogram, som räcker långt för lite enklare projekt. Synd bara att programvaran har så många buggar, låt oss hoppas att nya Studio 9 fungerar bättre.

Adobe Premiere, vilket ju är något av en industristandard, används av ett par medlemmar. Premiere har fått hård konkurrens av till exempel Sony Vegas 4 med DVD Architecht (Vegas+DVD), som några andra kör. 2003 års Storträffsfilm Nakenkottar på farmen är gjord med Vegas+DVD, vilket är filmklubbens första film i bredbild och med Dolby Digital 5.1 surroundljud.

Filmklubbens storproduktion HUSET har huvudsakligen redigerats med Casablanca, men vissa effekter är gjorda i Sony Vegas. Numera gör vi DVD-versioner av våra filmer. För detta använder vi Studio 8 och DVD Architecht. För 3D-texter och andra effekter använder vi Ulead 3D Production Studio, ett kul program både för filmproduktion och för att göra hemsidor. Vår snurrande gubbe nedan är gjord med detta program.

Filmredigering är en konst. Att få till en sevärd historia är inte lätt. I amatörsammanhang blir filmerna lätt för långa, "kill your darlings" är ett uttryck som man som amatör borde tänka oftare på. Men jag vågar påstå att vi i Sollentuna Filmklubb utvecklats mycket under 40 år, inte minst med hjälp av närmast oändligt mycket bättre tekniska möjligheter nu än för 40 år sedan.

Jan Lindberg i februari 2004