Klubbfilm 1997, 14 minuter, inspelad på DV

En komedi om datorernas makt
Huvudpersonen (HP) och den andra personen (AP) har var för sig tillgång till avancerat datorstöd i sin dagliga tillvaro, nämligen de bärbar datorerna HPD och APD. HPD är ambitiös och försöker alltid att hjälpa HP, vad han än företar sig. HP växlar mellan blind tillit och fullständigt tvivel i sin inställning till HPD. Förhållandet mellan AP och APD är förtroendefullt.

För manus och regi svarade Claes Hård. Fotograf var Sten Silfvast och han gjorde också efterarbetet hösten 1998. Manusförfattaren berättar här om bakgrunden till filmen:

På den gamla goda tiden gjorde Sollentuna Filmklubb en lång spelfilm varje år. Efter 1980 har det bara varit dokumentärer och korta temafilmer till 7-klubbsträffar. Men vi pratade allt oftare om att vi borde göra en spelfilm och abstinensen blev allt svårare.
Under våren 1997 bestämde vi oss för att göra en klubbfilm under sommaren. Den 22 april hade vi ett historiskt klubbmöte. Endast två deltagare efter att datum hade ändrats tre gånger. Fåtalet underlättar möjligheten att fatta beslut. Vi bestämde att göra en film av idén Push-push, så kallad för att framgångarna med filmen Push från 1979 skulle smitta av sig. Det skulle bli en rolig film, gärna med absurda, oförklarliga inslag. Filmens allvarliga budskap kan vara att man skall vara snäll mot sin dator, annars busar den, men innerst inne är datorn snäll.

Här är några ursprungliga idéer som behållits:
• Dialog hittar vi på under hand. Den skall komma naturligt och man skall inte behöva höra orden eller ens kunna språket för att förstå vad som menas.
• Huvudpersonen HP och den andra personen AP är av olika kön. Tycke skall nämligen uppstå och då är detta arrangemang praktiskt.
• Laptopen viftar på antennen som en hund viftar på svansen när det ser ut att vara dags att gå ut.
• HPD (HuvudPersonens Dator) fungerar som kompass.
• HPD blir ”minsökare” och hittar ett trasigt tält.
• Mötet är naturligtvis viktigt i filmen. Men det lyckas inte första gången. Båda har lotsats av respektive dator till precis rätt plats, kanske med angivna koordinater.
• HP tar av sig skjortan och täcker över HPD. HPD skriker som en gris.
• Filmen slutar med att de unga tu kastar bort datorerna och helt ägnar sig åt varandra. (Det blev i stället: tappar bort).
• HPD och APD (den Andra Personens, dvs tjejens Dator) får varandra i sopcontainern. (Det blev i stället i diket).
Några ursprungliga tankar som inte förverkligades:
• HP skall åka Waxholmsbåt. HPD visar tidtabell.
• HP visslar på HPD, men HPD svarar inte. Han är upptagen med att stå vid ett träd med ena benet upplyft som en hund.
• HP kommer till en sten. HPD filmar och analyserar och anger H = 500. HP går en lång omväg runt det höga berget.
• Kanske är HPD en kaffebricka i något sammanhang.
• Den ene kanske står på en bro och den andra under. Där springer dom runt flera varv och letar efter varandra utan resultat.

Sedan satte vi igång och utvecklade idéerna. Vår fd medlem mediaskolerektorn Per Söder tipsade oss om den förträfflige aktören Sebastian Orest som utnämnde sin syster Charlotte Persson till motspelare. Vi behövde trafik i filmen. Volkswagenhistoriska klubben såg till att all trafik bestod av VW-bubblor. Sjutton års uppehåll gjorde att vi glömt hur man gör. Vi letade alldeles för mycket efter inspelningsplatser för olika avsnitt. Det finns inte några idealiska platser. Och om det finns är de störda av trafik eller nåt. Vi övergick till att utnyttja de miljöer vi hade någorlunda ostörd tillgång till. Det blev asfaltvägar vid Barkarby nedlagda flygplats, en villatomt med lekstuga och skog och en sommarstugetomt som är helt ostörd.
Under tiden hade idéerna blivit ett manuskript och detta blivit ett inspelningsmanus med 19 scener. Den sjätte augusti gjorde vi de första provfilmningarna med den fina DV-kamera som vi fått låna. Den riktiga inspelningen gjordes i strålande sommarväder de båda sista helgerna i augusti. Senare gjordes några kompletterande tagningar.

Därefter vidtog efterarbetet, men det är en annan historia som kan berättas bättre av en riktig klippare.